one year
det har nu gått ett år och jag är inte ens i närheten så stark att jag vågar prata ut om det. inte fullt ut. jag vågar inte prata om att jag känner smärta. Jag har ljugit under en lång tid för mig själv, mina kollegor, mina nära och kära om att jag mår bra. jag gör inte det. det finns så mycket som man ska klara av men finns det någon gräns?
i början var jag mest arg. arg för att jag skulle förlora henne. arg för att jag inte kunde göra något åt det. att det inte finns någon väg ut. att jag inte hade något val.
ett år senare och jag vet inte hur jag ska någonsin göra mig redo igen.
